Ätstörningar är nästan vardagsmat nuförtiden. Det är så många jag möter som har en ansträngd relation till mat. Jag har själv accepterat att jag förmodligen aldrig kommer att bli riktigt frisk. I perioder mår jag sämre och slutar helt enkelt att äta. Ibland kan jag dessutom festa till det med lite gammal hederlig bulimi. Skoj! För tillfället mår jag ganska bra, men det finns alltid en molande grundångest som gör sig påmind var gång jag krubbar något onyttigt.

Just nu tjänar jag bra deg på Tradera och idag var jag därför inställd på att hitta fler prylar att sälja vidare. Var uppe med tuppen för att uppsöka en bakluckeloppis vid Bromma Blocks, men den visade sig vara inställd på grund av viruset. Det är helt sanslöst vilken hysteri det blivit! Om man lyssnar på expertisen, det vill säga faktiska läkare som inte sprider osanningar på sociala medier, finns inga skäl till oro såvida man inte hör till någon av riskgrupperna. Hur som helst fortsatte jag tappert att leta i totalt fyra olika andrahandsbutiker, men det var helt förgäves. Kunde inte hitta märkesbarnkläder för tillräckligt låga priser att det skulle vara mödan värt att sälja vidare. Jag har fortfarande annat som jag kan portionera ut på Tradera, men det vore bra om jag kunde fylla på förrådet lite grand.

Jag går i KBT för social ångest och den här sessionen fick jag inte ur mig så mycket. Det var bara fyra av oss som dök upp och det gör situationen väldigt obekväm eftersom pressen att svara på frågor fördelas på färre personer. Jag kände dessutom att jag gjorde bort mig under gruppdiskussionen och var därför emotionellt dränerad när jag äntligen suttit av tiden. Ironiskt nog gör jag mig skyldig till precis sådana tankefällor som vi diskuterade idag, däribland "allt eller inget-tänkande". När det inte gick precis så smidigt som jag ville var det ett misslyckande och det finns helt enkelt inget mellanting. Att lära sig om dessa tankefällor känns dock ganska meningslöst. Jag är fullt medveten om att det inte är särskilt konstruktivt med en inre röst som har en fäbless för att kritisera min minsta handling.

Nu till något annat! Jag och mina vänner är alla en bit över 20, men inte skäms vi över att finnas på Tik Tok! Vi försökte oss på en video igår och det gick ju käpprätt åt helvete, men det blev i alla fall en tuff självis på undertecknad, haha!

Varje gång jag besöker Prima får jag skyhög puls och börjar kallsvettas. Den här gången var inte annorlunda - jag hatar att gå dit. Mitt blod ska tydligen analyseras i Paris i syfte att utreda NPF-diagnosers ärftlighet. Det var inte lite blod de tog och jag blev smått fascinerad när jag såg hur fort provrören fylldes. Senare skulle jag även bli uppringd och få veta var jag kunde läsa om resultaten av studien, samt om man hittat något oroväckande i mina blodvärden. Såhär mot kvällen till känner jag mig nästan lite sjuk. Är öm och har ont i huvudet. Behöver förmodligen jobba lite på att återställa vätskebalansen!

Jag extraknäcker på Tradera och säljer vidare barnkläder som jag hittar för en billig peng på Stadsmissionen. På regelbunden basis uppsöker jag även olika loppisar. Det är inte alltid som jag säljer just barnkläder, ibland hittar jag en och annan leksak som jag vet har ett bra andrahandsvärde och just nu rensar jag dessutom ut den egna garderoben. Jag får sådan ångest när saker bara hänger eller inte uppskattas här hemma. Den här hobbyn är inte bara bra för plånbok och miljö, när jag mår dåligt är det också en möjlighet att fokusera tankarna på annat. Jag har tidigare haft problem med självskadebeteenden och Tradera har gjort mig mer eller mindre självskadefri! Det går naturligtvis i perioder, men nuförtiden skär jag mig väldigt sällan.

Hej! Mitt riktiga namn är egentligen inte Harriet, men det är namnet jag valt att gå under för att behålla min anonymitet något sånär. Jag har ett ganska trassligt liv med såväl familjeproblem som psykiska bekymmer och älskar inte livet, men försöker omfamna det jag finner glädje i, såsom filmnörderier och att fotografera.

Min kontakt med psykiatrin är regelbunden och just nu går jag i en KBT-grupp för folk som lider av social ångest. Överläkaren ifrågasätter däremot om mitt deltagande i gruppen verkligen är det bästa för mig. Han oroar sig för att gruppen snarare kommer stjälpa min utveckling eftersom den inte är anpassad för patienter inom autismspektrumet. Än så länge vet jag inte själv svaret på den frågan.

Imorgon har jag ett schemalagt blodprov på mottagningen och jag är orolig över att mina värden kommer vara i obalans eftersom mitt födointag har varit ganska ensidigt och knapert i det senaste. Jag tänkte först skriva att jag slutar äta när jag "förlorar min framtidstro", vilket låter jävligt pretentiöst och sanningshalten går att ifrågasätta. Den huvudsakliga anledningen är att jag i perioder vill bli sjukligt tunn, vilket är mycket pinsamt att erkänna.

Allt som allt är jag tyvärr lite tokig.